Växjö DFF är för dåligt för Damallsvenskan

Elva matcher, tre mål, tre poäng och inte en enda seger.

Halva säsongen har redan passerat och Växjö DFF har sex poäng upp till AIK på näst sista plats i tabellen.

Knappt några poäng, knappt några mål och en hotfullt stor risk att halka ner i Elitettan om inte den heta fjolårshösten kommer i repris.

Det duger inte.

Det är inte ens nära att duga.

Men att det redan kan bli bättre visade Växjö DFF redan under den andra halvleken mot Eskilstuna.

Då togs löpningar, då sattes motståndarna under press, då kom målchanser, då prickades ribban av Emmi Alanen, då vickade Nellie Karlssons vänster yttersida fantasifullt fram bollen till Madeline Gotta som direktsköt.

Då fick Signe Holt Andersen till och med, efter en hands i 90:e minuten, chansen att avsluta sin tid i Växjö med att bli målskytt, men missade.

Och så vidare.

Efter paus fanns energin, orken och modet.

Men: det var så dags då.

Det var i ett läge där Växjö DFF inte hade någonting att förlora, där matchen statistiskt – sett till vad DFF åstadkommit i målväg i år – redan var körd.

Det var så dags då – och det måste vara här felet sitter, här förändringen måste till. Långa mörka sviter av segerlösa matcher kräver mod för att brytas. Steget mot att vinna börjar ofta med modet att våga ta risken att förlora.

Mot Eskilstuna spelade det ingen roll hur mycket tränaren Maria Nilsson höjde rösten under första halvleken och försökte få upp laget högre i planen.

Det gick för långsamt, för trögt, var för statiskt. Det var inget modigt lag som gick för segern utan ett lag som förlorat så mycket att det blivit fegt och i första hand såg ut att spela med målsättningen att inte förlora.

En målsättning Eskilstunas Loreta Kullashi, Fanny Andersson och Felicia Rogic omedelbart såg till att grusa. Med fart, finess och – utan tvekan – mod i massor såg de till att snickra ihop till först ett, sedan två mål och sedan var det finito.

Maria Nilsson ringade in Växjö DFF:s första halvlek i två meningar:

– Vi kommer på mellanhand, kommer inte in i pressen och blir stillastående i offensiven. Vi går och ställer oss i ytorna istället för att springa in i dem och gör det väldigt enkelt för dem att försvara sig.

Så var det.

Och är det så, ja, då vinner du inga fotbollsmatcher heller.

Men det kommer att bli bättre. Allt talar för det. Två saker som talar för det stavas Adelina Engman och Juliette Kemppi, två finska landslagsspelare som efter transferfönstret skänker efterlängtad spetskompetens till DFF:s offensiv.

Så dags är Elin Karlsson tillbaka med sitt majestätiska mittbackspel och högst troligt också en Stina Lennartsson i 100-procentig fysisk form.

Fyra nyförvärv – två äkta och två konstgjorda – bör kunna vässa möjligheterna till nytt kontrakt. Sedan skadar det heller inte om feghet växlas in mot några kilo mod.

För den här våren har helt enkelt varit oduglig.